Etiketter

Tanke nr 1225: Skriverier, dystopier och Jackson 5

Meh. Den häringa coronavardagen börjar slita på krafterna. Man kommer ingenstan, man kan promenera, handla mat, gå på apoteket, köpa kaffe på Lilla Bagis, tvätta, städa och jobba. Ok då, det var visst en hel del. Ja just det, läsa kan man också. Och skriva. Bjuder därför på senaste texterna från förra veckans skrivargrupp.

Vi skrev en del utifrån olika bilder som hade postats i Fb-gruppen (å nä, jag har fortfarande inte Fb). Den första var en bild på ett dukat bord på restaurang. Vi la dessutom till "svärmor". Såhär blev det:

Det var hon som ville att vi skulle gå ut och få oss något ”riktigt” att äta. Å med ”riktigt” menade hon husmanskost, redig husmanskost som skulle gjort både Ria Wägner och Tore Wretman alldeles till sig i trasorna. Jag tror att hon egentligen hade velat gå ut i Stockholm för ett par decennier sedan, när Operakällaren stoltserade med Biff Rydberg och sillar av alla de sorter, eller på Tennstopet när vänsterns lakejer hängde där non-stop och inmundigade iskall öl och snaps medan de slängde sig med ord som jag när som skulle behöva få slå upp i närmsta ordbok om jag hade varit där då. Kanske skulle hon velat ha befunnit sig på Fredens med Taube och grabbarna då det begav sig, eller rent utav på en mjölkbar på Götgatan. I alla fall var det tydligt att hon ville vara var som helst utom just här, inklämd i en tuck-tuck mellan min pappa – som hon aldrig hade träffat – och hans nya, och med blinkade, regnbågsfärgade lampor i varje vrå.

Nästa bild visade interiören av en sekelskiftesvilla (eller ännu äldre) med vedspis, glasveranda och brädgolv. Den här gången la vi till "plakat". Följande hände hos mig:

Ett hus utan människor i är som ett ormskinn utan orm, som ett skal som ligger övergivet på stranden efter att måsarna har hackat ut och slukat innehållet, som ett urblekt örngott vars påslakan försvann för länge sedan. Vissa hus är i väntansläge, de står inbjudande kvar för att åter välkomna människorna som en gång levde där, eller för att erbjuda skydd för nya invånare, skrutt, knytt och omaka människospillror. Ett hus utan människor skulle kunna vara ett själlöst hus, ett hus som inte är mer än ett förtorkat ormskinn på en sten, ett hus som är övergivet. Men det här huset har själen kvar, det känner jag direkt. Det är mer som att de som levde här har glidit undan, in i skuggorna, in i väggarna där de lever ett parallellt liv mellan den flagnande tapeten och timmerväggen. Jag kan höra dem röra sig, prassla, andas, viska … de är här med mig.

Nästföljande övning skulle inledas med någon av orden "Risken finns ..." eller "Jag minns att ..." + att vi la till "medeltid". Är ni beredda? Ok:

Risken finns att ingen kommer. Risken är ganska stor att ingen kommer. Risken är faktiskt överhängande att jag kommer stå där själv i en alldeles för stor ylleklänning som släpar i marken och med ett dok som halkar runt på mitt hala hår för att jag inte har fattat hur jag ska få det att sitta fast. Vi har satt upp plakat både på Konsum och Ica, plakat med texten ”Stor eldsjov – i kvel”. Men vi skrev ingen tid eller plats, det skulle göra det hela mer spännande och väcka folks nyfikenhet hade jag tänkt. Jag är så dum. Nu kommer jag stå på kullen, ensam i blåsten, och se ut över det som skulle kunna ha varit ett hav av andäktigt väntande publik, men som just nu verkar begränsas till två personer: min lillebror och hans kompis som alltid snorar. Och gubben på bänken nere vid dammen så klart, men han räknas inte. Han sitter ju alltid där, eldshow eller inte.

Den sista övningen bestod av att börja med antingen "I vart fall är det viktigt ..." eller Han kunde inte tala längre av andfåddhet och han sjönk till marken ..." + att vi kombinerade detta med genren kärleksnovell och/eller zombieapokalyps. Redo?

Han kunde inte tala längre av andfåddhet och han sjönk till marken. Om man inte har försökt att ta sig upp till översta tornrummet klängande i murgröna med en långskaftad ros i ett stadigt tag mellan tänderna, så kan det så klart vara svårt att relatera till hur han just nu kände sig. Att han inte hade kunnat ta sig högre upp än ungefär 1,5 meter behöver vi inte kommentera. Han hade i vart fall försökt och flåsade nu kraftigt och kände hur stjälkens taggar högg till i hans underläpp vid varje ny pust. Men han visste att det gällde att inte ge upp. ”Vad du än gör, min son – tappa inte rosen!” Hans fars röst klingade lika kraftfullt i hans sinne som vore han stående bredbent över sonens nakna överkropp där på marken nedanför tornet. Men ingen var där, och om han kände sin älskade rätt, var inte ens hon kvar i tornrummet. Och vem var väl han att klandra henne? Vem som skulle väl tröttna på att vänta på sin själs älskade som i fyra timmar hade gjort tappra försök att likt sagans prins svinga sig upp genom bladverket, nonchalant slänga benet över fönsterkarmen, lika nonchalant kast upp henne över axeln och så med ett kattlikt hopp landa oskadd med dem båda i rabatten och därefter varsamt ställa henne på fötter i gröngräset.

Läser gör jag ju också, både jobbmässigt och som avkoppling. Igår avslutade jag en av julklappsböckerna från D, Vi av Jevgenij Zamjatin (Modernista, 2015) som publicerades 1924 och som även var det första ryska verk att förbjudas av censuren. Mycket bra bok. Jag gillar dystopier, corona eller ej, och den här är definitivt i samma liga som 1984 och Du sköna nya värld. Hmm, kanske dags för omläsning av dem.

Omslag till Vi av Jevgenij Zamjatin (Modernista).

Just nu lyssnar vi på Jackson 5:s första platta från 1969 – Diana Ross presents The Jackson 5 – på vinyl. Jag kände för något glatt och I want you back är en av mina absoluta favoritlåtar. Vill ni gräva lite i octobloggens historia om dystopier, musik och annat rekommenderas följande inlägg:
För övrigt ska jag snart gå och lägga mig och läsa lite engelsk deckare. Hai.



Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar