Tanke nr 952: Rapport från ett dagis

Tjena. Zelda här igen. Jag är på kattdagis hävdar matten. Jag vet inte vad hon menar med det. Men vi är i alla fall i en annan sån där lägis, fast den här är mindre än min lägis hemma. Fast nu är det här min lägis också.

[sovpaus]

Det finns mycket regler på det hära stället. Jag får inte gå in i garderoben, eller i det där konstiga skåpet där matten, eller den där människan som jag har glömt vad den heter, står då och då och kokar vatten å så. "Johan!" hojtar matten nu. Näe, det kan den inte heta. Det heter ju han Momos husse. Det är Johan. Så det så.

Fönstret är fint här. Det finns jobbargubbar utanför. Och fåglar. Massa fåglar. Jag har ätit en fågel en gång när jag var liten och hussen och matten bodde i en helt annan lägis, min första lägis. Fönstret stod på glänt och den ramlade ner från taket eller nåt. Så jag åt upp den. Matten skrek. Jag trodde att det inte hördes så mycket när jag smaskade. Men det stack ut lite fjädrar ur munnen på mig och det såg matten. Hon höll i mig och försökte få mig att spotta ut fågeln. Då svalde jag.

[tvättpaus]

Fågel … det var gott. Nu för tiden får jag bara torrisar som smakar anka. "Det är också en fågel", tjafsar matten. Heller. Anka är brunt, trekantigt och knaprigt. En torris helt enkelt. Det vet la jag.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva mera. Mjau på er allihop. Nu ska jag sova under sängen.