Tanke nr 1048: Skriverier i Kista

Igår var jag på min första skrivargrupp för året. Vår vanliga lokal var upptagen så istället hängde vi hemma hos H i Kista. Jag har bara varit i Kista en gång innan, när jag skulle möta upp min kompis J som då jobbade för ett stort företag som ligger där. Med hjälp av karta och kompass kom jag fram till rätt radhus. Vi käkade lasagne och pratade om olika kulturella referenser varav jag hängde med på mindre än hälften, innan vi flyttade ut i den intilliggande föreningslokalen för två timmars skrivande.

Det blev jag som ledde den här gången, och efter ett par uppvärmningsrundor med ord- och adjektivsassociationer skrev vi ner en mängd ord som tillhör det semantiska fältet känslor på lappar. Lapparna hamnade i en kastrull som fick tjäna som burk och härur drog vi sedan olika lappar som inspirerade och boostade vårt skrivande.

Några exempel på vad som kom ur min hjärna igår:

-->Titta! Tramsig trast!

Taskmörtar tröttnar tvärfort.

Efter allitterationerna blev det valfritt skrivande som byggde på en gemensam miljö: 

Pilträd är sorgsna träd

strävar neråt med grenarna mot fukten

som ville de dränka sig och sina sorger

I trädet dryaden med tilltrasslat hår

grönbetsad och grann

sträcker händerna mot fukten

inget forsande

inget porlande

inget vatten i hennes dike

På botten ligger slammet

grönt och giftigt

blandas med innehållet i

kvarglömd påse

kycklingben avgnagda till hälften

kladdig sås

kadaver glömda i plast

Dryaden förnimmer doften av ammoniak

drömmer om kräksjuka

hinkar och träck

lutar sig tillbaka

njuter ljummen vårvind

Dikten ersattes av en kort reflektion:

-->Vemod kräver tid. Att vara vemodig snabbt och effektivt, nä det funkar inte. Tänk att passa in fem minuters vemod mellan dagislämning och spurten till matarbussen. Att istället för träning på lunchen sjunka ner i vemodet och ligga där, omsluten av känslan att något har försvunnit, något som du inte lärde känna och aldrig kommer att känna heller.
Som avslutning bjuder jag på en scen ur ännu en gemensam miljö:

-->Jag vet att det blev fel. Jag vet det. Nu såhär i efterhand är det solklart att det blev fel. Stäm mig. Hata mig. Starta ett drev på sociala medier. Gör vad fan du vill. Det spelar ingen roll längre. Det blev pladask, plakat, pangfel. Pang pang pang-fel.

Det gick snett redan vid kaktusarna. Växthus? Check. Vackert, fridfullt, varmt och hoppfullt. Ballonger? Check. Kalas och festligheter gifter sig jävligt väl med varandra. Det sa han i partybutiken. Och vem är väl jag att ifrågasätta en sådan auktoritet? Dessutom var det små ballonger, stora ballonger, glittriga ballonger, enhörningsballonger, sifferballonger – alla möjliga ballonger. Och du får hålla med om att de gjorde sig bra där i växthuset. Ballongernas heliumindränkta innehåll matchades med växtlighet på ett ypperligt behagligt sätt.

Ja jag vet att röda rosor å glitter på fingret ses som mer romantiskt än att halsa helium i brorsans frus växthus. Men vaddå? Jag har ansträngt mig. Jag har satt upp alla lyktorna själv och det är inte billigt med helium, det är det faktiskt inte. Å jag tycker faktiskt att du borde tycka att humor är, om inte sexigt, så i alla fall jäkligt charmigt. Det säger alla! "Vad gillar du bäst hos din kille?" "Att han har sån humor." Alla säger så. Till och med kronprinsessan Victoria säger så om han den där Daniel. Å han är inte rolig. Det kan jag tala om för dig. Det är en av killarna på jobbet som känner en som har gått och tränat på det där gymmet som han hade och det var ingen där som sa att "Danne, det är en kille med humor." Vad vill du då? Att jag ska sitta som en trånsjuk höna på knä och sträcka fram en liten sammetsask med en ring som jag köpt på avbetalning? Ha?

För övrigt är det dags för andra halvlek i semifinalen mellan Sverige–Danmark och de blågula leder med två bollar.