Tanke nr 1231: Klibbiga skriverier

Precis när jag sa: "Nu har min hjärna lagt av" igår kväll, kom ett påminnelse-sms från E att det var skrivargrupp. Eftersom utmaningen "dum i huvudet pga värme + skrivande" var en lockande kombo hängde jag på. Det var en liten grupp, bara E, M och jag men skrivet fick vi.

Vi startade med ett ordflöde på "i":

illasittande illamående illaluktande iller irrelevant illegal introvert intrig intrigera intim intimprodukter insomnia internationell inversiv illvillig iver intolerant irrationell invit inlaga inlägg inläggning isbitar isglass isotop ism ister isterbuk inventera insinuera intala inviga insupa innesluta

Sedan gjorde vi ett ordflöde till, på "p" denna gång:

piller pillemarisk pillerburk protes protest promenad promenadkäpp praktfull parad paradera paraply pandemi pektin pekfinger peta patron patriarkat petriskål pellefant petunia plejader paraffin praktarsel panini pannkaka panna pannrum pannband pjoska pjäs pjuck paus porla polera pollen polis pomelo pompös pomolog

Därefter gav vi oss ut på delvis okänd mark. Det blev en gemensam miljö, men vi sa bara saker som redan fanns i någon form av populärkultur. I vår miljö fanns det:

quidditchplan | Saurons öga | en flaska som det står drick mig på | kosopp | en ubåt som heter Nautilus | Dödsstjärnan

Under en hel del fniss komponerades tre olika miljöer. Min blev såhär (å ja jag råkade göra om flaskan till en kopp – kalla det konstnärlig frihet):

Koppen var placerad på den mittersta av Hufflepuffs ringar. Någon, antagligen Sauron, hade fått den att balansera precis i mitten på ringens nedre del. Han hade nog använt häftmassa också eftersom den stod relativt stadigt trots den hårda vinden från Dödsstjärnans fläktar som svävade som en dyster kosopp ovanför quidditchplanen.

Kapten Nemo surade för att han var tvungen att grensla en kvast istället för att, som han själv hade föreslagit, förlägga årets första match i sjön. – Nautilus har förmågan att bedöma oschyssta dunkare bra mycket bättre än vilken trollkarlsslusk som helst, hade han sagt till Luke precis innan startsignalen ljöd. Luke höll inte med. Han tittade med hundvalpsögon upp mot koppen och kände en trängande lust att klättra, nej flyga, upp till mittenstolpen och se vad innehållet var.

Eftersom det visade sig vara en extremt rolig övningsvariant gjorde vi om den, denna gång med följande input:

Ett rum med utsikt | Godot som inte kommit än | Dödsstjärnan igen | Mannen med svart hjälm | hela godset Pemberly | 221B Baker Str. | Halvblodslägret | Anne på Grönkulla

Resultatet? Såhär:

"Han har på sig den där hemska capen igen", sa Anne högdraget samtidigt som hon rättade till Watsons fluga så den inte hängde på trekvart. "Varför envisas han med att hänga här utanför vareviga morgon?" fortsatte hon och knuffade hjälpsamt Watson mot ytterdörren så han skulle förstå att det var dags att ge sig iväg. "Jag har sagt om och om igen att jag aldrig – aldrig – ska gå ut med honom, inte ens om han kommer med hela Dödsstjärnan och alla sin stormtroopers", sa hon till sist till ingen annan än sig själv. Dörren hade slagit igen bakom Watson med en smäll och hon rös till där hon stod i den mörka hallen. Om det berodde på tanken på herr Vaders väsande andedräkt, eller det faktum att hon fortfarande var klädd i toga, brydde hon sig inte om att ta ställning till.

Dialoger mellan olika karaktärer blev så lyckat att vi gjorde om det också, nu med följande personer:

Spindelmannen / Emma / Johannes / miss Marple / Filifjonkan / Nalle Puh

Jag knåpade ihop det här:

"Näe, det finns inga hiskeliga huffasluskar", bjäbbade Filifjonkan i falsett.

"Joho det gör det." Spindelmannen drog lite i trikåerna för att om möjligt undvika att de klibbade fast vid låren. "Jag såg en så sent som förra veckan när jag flög över den där lilla byn som du är så förtjust i miss Marple."

"En huskelig hiffaslisk säger du?" sa den gamla damen vänligt. "Ja en sån var inneboende hos mrs Beefeater förra sommaren. En haskelig huffaslusk var det, men det var inget ont i den, inget alls. Mrs Beefeater å sin sida …"

"Det här draget ger mig utslag och halsont på samma gång", avbröt Emma och lutade sig mot Nalle Puhs mjuka mage. Hon borrade ner huvudet rejält så hon låg riktigt bekvämt. Det kunde hon behöva. Det var ingen av de andra som förstod det utmattande i att försöka få en sådan hysterika som Filifjonkan att inse att den blyge Johannes var upp över öronen förtjust i henne men att han var precis lika tafatt i sociala situationer som föremålet för hans hjärtas ömma låga.

I efterföljande övning blandade vi karaktärer och platser. Som grund fanns:

Lord Peter Wimsey / Mowgli / en orch / Näcken / gårdstomten / Melker från Saltkråkan / Leif G.W. Persson / den före detta statsministern / kyrkogårdsgrim / en prärievagn / Ratata (hunden) / Dödsstjärnan / ett klassrum

Det hela landade i följande text:

Den före detta statsministern hade träsmak. De var fruktansvärt obekväma de här gamla prärievagnarna. Han hade fått slå sig ner på det skakiga trägolvet och låta benen dingla ut genom öppningen. Med en djup suck såg han hur dammet lada sig som ett tjock lager över hans en gång så nyputsade skor. "Inte ens du med din tunga kommer kunna rengöra dem", sa han med en suck och krafsade frånvarande Ratata mellan öronen. Hunden, som inte var lika dum som han såg ut, blundade och njöt åt den ovana uppmärksamheten. "Sluta deppa", sa Näcken och petade den före detta statsministern i ryggen med spetsen på strålen som han höll i handen. "Vad har du att sörja över? Ett litet, kallt skitland långt upp i norr som inte vill ha dig som sin ledare längre. Ha! Tänk på mig, mig är det knappt någon som ens tror på längre. Nuförtiden vill ungarna utsätta sig för fara. De springer runt med sådana där självlysande pinnar som surrar och svischar och hävdar allihop att de är söner till han den där i masken som bara väser. När du, glöm de där barbarerna som du sägs ha haft makt över. De är inte värda en sån som dig – eller mig för den delen."

Kvällen näst sista övning blev en mix av två karaktärer som hade följande utseende/egenskaper:

Karaktär 1

håriga fötter | ständigt ängslig, och möjligtvis rosa | en sjöskumspipa i mungipan | spetsiga öron | en fotring | kan skjuta spindelnät ur handflatan | har Z-format ärr i pannan. Obs ej blixt!

Karaktär 2

hoppar på sköldpaddor | har foppatofflor | lagom tjock | spetsig trollkarshatt | ljusblå klänning | krok istället för hand

Hos mig blev det följande text:

Hon tittade ner på resultatet av den tre timmar långa pedikyr som just hade avslutats. Besvikelsen var i och för sig väntad, men den slog hårdare än vad hon hade tänkt sig. Hon hade fortfarande fötter som var oproportionerligt stora i förhållande till hennes i övrigt späda kroppsbyggnad. Dessutom var de täckta av svart, strävt hår som trots tvättning, inpackning, locktång och små ljusblå rosetter som matchade perfekt med hennes klänning, ändå var vad de såg ut att vara: stora, klumpiga, håriga fötter som drog blickarna till sig. Hon strök sig trött med kroken i det Z-formade ärret mellan ögonbrynen och slöt ögonen. Framför sig såg hon hur den blivande brudgummen trädde fram i all sin glans: ljusblå foppatofflor, glänsande fotring och sjöskumspipan i en käck vinkel i ena mungipan.

Som avslutning kom M med idén att göra en gemensam händelse på samma tjuvaktiga manér som tidigare övningar. Sagt och gjort, följande händelser skulle blandas samman:

Rebellplaneten har blivit utplånad.

Ni är vårt sista hopp.

Någon har stulit ett snöre, och ska hängas.

Ligga i leran framför grävskopan.

Halka i utspilld olja och bli överkörd av en spårvagn.

Sitta på en bänk i Tegnérlunden och inte vilja gå hem.

Den sista texten för kvällen blev den här:

Han tittade växelvis på snöret han hade i handen och den regnvåta gren som retfullt sträckte ut sig ovanför hans huvud. Han var för kort, snöret var detsamma och trädet var alldeles för högt. Han skulle aldrig klara av att hänga sig, inte om han inte fick hjälp.

Samtidigt, inte långt därifrån fläkte en man ut sig i leran framför grävskopan, skrek okvädningsord och kastade så och då små lerklumpar mot grävskopans förarhytt. Grävmaskinisten hade gått därifrån för länge sedan. Han hade haft på känn att mannen i leran var en envis jävel och aldrig att chefen skulle gå med på övertid, även om det hade gjorts tydligt från högsta ort att huset skulle rivas för att den intergalaktiska motorvägen var bestämd att gå just där. Såhär i efterhand hade det varit bättre om han hade suttit kvar i hytten. Hade han gjort det, hade han inte halkat i en oljefläck utanför Åhléns och blivit överkörd av en spårvagn på väg mot Djurgården.

Om detta visst pojken i Tegnérlunden intet. Det enda han visste var att rebellplaneten hade blivit utplånad och det var dags att han också sa adjö och lämnade denna jämmerdal.

För övrig kommer det snart en matleverans och sedan är det fotboll. Hai.