Åttioåttonde tanken: Det var en gång...

... en liten svart kattunge som hette Ingrid. Hon var hälften så stor som sin syster Åke och var inte riktigt lika vass som henne när det gällde att få tag i mjölk från mamma. När Åke och Ingrid var ungefär sju veckor gamla dog mammakatten i hjärnblödning. Åke fick snabbt kläm på det där att dricka mjölk från fat, men inte Ingrid. Hon lade tassarna, morrhåren och magen i fatet och sörplade lyckligt. Lite kom det nog i den lilla kattkroppen också.

Med årens lopp växte Ingrid upp till en rund, kelig katt-tjej som hade den egenheten att hon droppade ner dem hon kelade med. Blev hon kliad bakom öronen droppade det, blev hon klappad på magen droppade det, och om hon blev gosad så där i allmänhet droppade det. "Hon är så himla gosig. Synd att hon läcker bara", brukade familjen säga och snabbt lägga en handduk under Ingrid så att hon kunde fortsätta kela – och droppa.

Ingrid blev husses katt, Åke mattes. Ingrid sov alltid tätt intill husse. Det tyckte de om båda två. Idag blev Ingrid sjuk och husse och lillhusse fick åka till djursjukhuset med henne. Där fick hon somna lugnt och stilla sexton år gammal.

Hej då Ingrid. Hälsa mamma.

/lillmatte