Nittiofjärde tanken: Om att låta andra komma till tals

Jag hade en tanke om att väva in mina nyfikenhetsfrågor till Elisabet Norin om hennes debutroman Mamma minns du mig i recensionen nedan. Den finns på Kulturbloggen också. Men det blev inte så. Hon får komma till tals såhär istället:

Hur har du funderat kring karaktärsuppbyggnaden? Speciellt intresserad är jag av: Dagmar, Clara och mormodern (vad är hennes namn?).
Berättelsen utspelar sig i utrymmet mellan Dagmars inre värld och de övrigas verklighet. Hon drivs i sitt dagliga liv av demensen.

Clara och familjen drivs i sin tur av Dagmars agerande, samtligas reaktioner driver i sin tur historien framåt. Sjukdomen är kärnan från vilket allting utgår. Språket blev ett viktigt medel för detta: jag ville att det i någon mån skulle spegla det vittrande psyket.

Historien gestaltas till delar ur Dagmars synvinkel, till delar ur omvärldens via Clara. Jag ville skapa en skillnad mellan de båda perspektiven, en förskjutning där Dagmars upplevelser bara till delar sammanfaller med omvärldens uppfattning. Det är ju en märklig situation de befinner sig i: de kan ha diskussioner och svårt att komma överens om vad det är som är verklighet och sanning.

I Claras och familjens bild av Dagmar kommer också glimtar av det förflutna med andra villkor och andra värderingar, en tid då kvinnovillkoren såg annorlunda ut. Så mycket har förändrats på några decennier, en kort tid, rent historiskt.

Parallellt med att gestalta hur sjukdomen tar Dagmar ville jag också skapa en utvecklingsprocess för Clara. Medan Dagmars medvetenhet minskar ökar Claras i motsatt riktning. Hon blir mer medveten om sig själv och sin bakgrund, förstår sig själv ur ett tidsmässigt och historiskt perspektiv. Personen blir till utifrån sin samtid, men också utifrån den familjehistorik som finns, det finns ett kvinnoarv att förhålla sig till.

Claras mormor har inget namn. Hon vilar som en tyst skugga bakom Dagmar och Clara: hon som teg om barnet och mannen som dog, som knep igen om livet och förmedlade ordlös kyla.

Varför är Dagmars kapitel med namn, men de övriga med siffror?
Dagmar ville inte ingå i någon logisk ordning. Hon skapade sig omgående ett parallellt universum.

Hur tänkte du kring historien mellan Clara och Magnus?
Även när någon blir svårt sjuk i familjen så fortsätter det vanliga livet. Rutiner upprätthålls med arbetet och har man barn kräver de ens fulla närvaro. Möten sker, man blir förälskad, som Clara blir, trots att det inte är en lämplig tid. Hon reder inte heller ut situationen. Jag ville ha allt det där, kärleksmötena med Magnus, de första pirriga trevandena i en ny relation och livet med de båda barnen, som en distraktion för läsaren och för att skapa en trovärdig helhet.

Jag hänger inte riktigt med i Dagmars historia på sidan 143-144. Kan du förklara/förtydliga den för mig? Vilka är föräldrarna och barnen?
Huvudtanken är att spegla Dagmars ångest inför att förlora sin familj – det har varit hennes ömmaste punkt, en oro genom livet. Den forsar ohejdat fram när hennes självkontroll rasar. Det hon berättar här bygger på en olycka hon hört talas om.

Den som drabbats av Alzheimer har sin empatiska förmåga orörd: glädje, sorg, smärta, kärlek – allt finns tillgängligt, kanske starkare än någonsin i det friska livet. Och förklarar varför dementa många gånger är så lättrörda.

Dagmar går in med hela sin empatiska fantasi i den historia hon en gång hört. Eller inte hört. Man vet inte.

Under hur lång tidperiod utspelar sig berättelsen? Hur länge har Dagmar varit sjuk?
Den utspelar sig under ett drygt år. Det är vår när den börjar och sensommar året därpå när den slutar. Dagmar har varit dålig ett tag innan dess, fast ingen har insett det förrän hon blir fysiskt sjuk och börjar uppföra sig underligt.

Är berättelsen självupplevd i grunden?
Delvis – min mamma fick Alzheimer för en del år sedan, vilket påverkade familjen på ett liknande sätt. Jag tror man kan känna igen sig som läsare om man har varit med om samma situation, oro för vardagen, kampen med institutioner av olika slag och osäkerhet runt hur man ska bemöta den sjuka. Romanen skrevs alltså mot en erfarenhetsgrund men är till stora delar fiktion.

Hur har arbetet med boken gått till? Alltså: hur har din arbetsprocess sett ut?
Den startade i mina privata, fragmentariska anteckningar när jag hade pratat med min, allt sjukare, mamma. Jag fascinerades av hur hennes språk förändrades. Jag ville även slå följe med henne, så långt det var möjligt, in i hennes nya värld. En dag kom jag på att jag faktiskt kunde använda mina nedkrafsade anteckningar för ett romanbygge. Jag strukturerade en hel del, jobbade med synopsis, läste på, pratade med andra anhöriga, jobbade en månad på äldreboende, tog intryck.

Tog beslut: den skulle ha ett läsvärde även om man inte varit med om Alzheimer – tidens flykt, hur allt löses upp. Ha ett vardagligt men blommigt språk – i engelskspråkig litteratur finns en annan tradition som inspirerade. Prövade personer, tempus och perspektiv. Clara hette t ex Carl en kort period.

Tidiga morgnar var min bästa skapartid: innan dagens larm och stoj.

Jag fick respons i olika skeden: av familj, andra som skriver, skrivarpedagoger, en läkare, vänner. Så många olika sorters läsare som möjligt och som jag visste vågade och kunde uttala sig på ett konstruktivt sätt.

Det har varit ett antal omskrivningar under flera år. Texten har fått vila i perioder och sedan har jag försökt läsa den som om jag inte känt till den. Ett bra tips för redigering!

Vill man köpa boken finns den i vanliga bokhandeln. Riktigt billig är den på Adlibris. Vill man ha ett dedicerat exemplar handlar man på Elisabets sajt. Mer om bloggturnéer kan du läsa här. Vill du ha en egen textcoach? Mer info finns bland annat hos Octotext.