Sjuttiofemte tanken: Om äkta och falskt – Kunzelmann & Kunzelmann

Här följer recensionen av Carl-Johan Vallgrens senaste roman Kunzelmann & Kunzelmann. Jag är splittrad: det kunde ha blivit så mycket bättre än det blev. Men jag hyser fortfarande hopp. Att Vallgren är en skicklig berättare råder det inga tvivel om, och förhoppningsvis går redaktören hårdare fram nästa gång. Recensionen finns även på Kulturbloggen.


OM DET ÄKTA FALSKA OCH FALSKT ÄKTA

Vallgrens senaste roman ”Kunzelmann & Kunzelmann” (isbn 9789100118358) är en diger lunta fylld av motsatser mellan far och son, man och kvinna, ont och gott, äkta och falskt. Med utgångspunkt i Vallgrens djupa kunskaper om konsten som sådan; hantverk, historia och förhållandet mellan falsk och äkta vara, samt hans uppenbara förmåga att förmedla en historia, hade Kunzelmann & Kunzelmann kunnat vara en av de där romanerna som man omedelbart vill läsa om igen.

Men cirka åttio sidor in i boken är jag beredd att ge upp. Historien om Joakim, sonen Kunzelmann, tråkar ut mig så mycket att jag bestämmer mig för: ”Tio sidor till, sedan lägger jag ner.” Karaktären Joakim framstår som en riktig förlorare, en bortskämd, omogen fjant som verkligen förtjänar att befinna sig i den situation han är: pank, ensam och jagad av fordringsägare. Språket är taffligt, tunt och jag bläddrar håglöst några sidor framåt för att se när kapitlet tar slut. Turligt nog ger väntan resultat. När historien om fadern Viktor Kunzelmann, alias Gustav Bronnen, tar fart är det som att läsa en helt annan roman. Karaktärerna får liv, språket förtätas och Vallgrens kunskaper om trettiotalets Tyskland, de homosexuellas situation före och efter andra världskriget, om konstvärldens alla förvecklingar och frågorna kring falskt och äkta, gör att jag slukar sida efter sida. Underligt nog framstår inte Viktor, till skillnad från sonen, som en patetisk nolla. Han gör vad han måste utifrån de omständigheter han befinner sig i. Han har, någonstans, ett samvete och en äkthet i sina förehavanden. Som läsare sympatiserar man med de val han gör och varför han gör dem.

Två tredjedelar in i romanen, efter att ha snabbläst ytterligare några påvra vändor om Joakims problem och tveksamma framgångar, funderar jag över om berättelsen är förtjänt av dessa två parallella historier. Behövs Joakims berättelse för att förstå fadern och vice versa? Nej. Inte på något sätt. Här någonstans vill jag ta fram stora slaktarkniven och glatt skära bort sonens historia. Den känns som en trist b-film en regning lördagskväll. Den gör mig bara irriterad.

Efter att ha slagit igen boken är den kvarvarande känslan en mix mellan ”jaha” och ”suveränt”. Vallgren kan bättre än såhär. Jag sitter med ett nyvaknat intresse för konstens alla uttryckssätt och för människor som ständigt ”glöms bort” genom historien, men har samtidigt en fadd smak i munnen efter att ha tröskat alla sidorna om den stackars sonen som trots alla motgångar slutligen finner sig själv.

Ytterligare recensioner hittar ni bland annat här:
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_2364373.svd
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article4243206.ab