Tanke nr 1062: Skriverier på kontoret

I torsdags var skrivargruppen på besök på mitt kontor. Vår vanliga lokal var bokad, därav bytet. Det var jag som ledde och jag ville slå två flugor i en smäll och dels leda, dels pröva en idé till skrivworkshopen jag ska hålla på årets Prolog som förresten tioårsjubilerar.

Min vana trogen hade jag ett tema, denna gången var det "Katastrofer". Stora som små, verkliga som inbillade, individuella och kollektiva. Här kommer några smakprov på vad som befann sig i min hjärna denna torsdagskväll:

Vi gjorde en gemensam miljö – att alla säger någonting som finns på platsen och sedan använder man sig av det som inspirerar en. Det som fanns den här gången var: ekorrhjulet (bildligt talat), ett tomt mjölkpaket, kastmaskin, ett brev som inte har skickats, en odiskad kaffekopp, det är trångt och Carolas "Främling" spelas på repeat.

·      Orden har kommit bort sedan du försvann. Jag skriver ner dem och ser sedan hur de löses upp framför mina ögon. Jag skriver dem igen och dricker kallnat kaffe. De skrattar, smulas sönder och faller ner i det tomma mjölkpaketet. Jag har ingen mjölk. Jag har inget kaffe. Men jag har en hamster som är död och ingen springer längre i hjulet. Jag borde ha ett husdjur, jag borde ha en get. Eller ännu hellre en söt liten ekorre med fluffig svans som kan få springa i hjulet om nätterna. Jag kan inte sova, inte äta. Jag kan skriva för vad nu det är värt eftersom ingenting är beständigt, ingenting finns kvar. Jag lämnar inga lertavlor med kilskrift efter mig, inga papyrusrullar gömda i grottans mörker, inga brev, inga sms, inga bloggar och inga forumsinlägg. Jag lämnar ingenting efter mig förutom en odiskad kaffekopp och en trång lägenhet utan fönster.

Jag brukar som sagt ha tema när det är jag som leder, och jag brukar använda mig av lappar med ord/rubriker/meningar som vi använder som inspiration eller som inledningsmening eller rubrik. Den här gången roade jag mig med att plocka autentiska rubriker från kvälls- och skvallerpress. I en av övningarna tog vi en lapp som alla använde som rubrik. På lappen stod det: På plats i Vetlanda.

·      Vi är här nu. Vi har kommit hem. Vi har lastat av alla kartonger och möbler och pryttlar och mojänger. Vi har lastat av vårt liv. Vårt liv ryms på en gräsplätt som just nu saknar gräs. Vi börjar om. Vårt liv ryms på en lerig bit mark framför ett radhus i Vetlanda. Vi ska trivas här. Vi ska bli lyckliga här. Vi ska få in vårt liv på 80 kvm fördelat på två våningar, tre rum och kök. Vi har en parkeringsplats för 150 kronor i månaden och vi kan hyra ett kallförråd om det skulle behövas. Vi kommer fira jul och nyår med vår släkt och våra grannar och leran kommer övergå i späda grässtrån och maskrosor som sprider sig till tomten bredvid. Vi kommer älska det här. Vi kommer älska varandra här. Vi kommer aldrig härifrån så det är bara att börja bära in kartongerna och bygga upp fasaden mot världen.

I en annan "skriva utifrån rubrik"-övning använde vi två lappar. Rubrikerna blev: Fruktansvärt pinsamt och [Valfritt namn/pronomen] om sin barndoms misär.

·      Han hade tackat ja till intervjun trots att han i förra veckan hade skickat ett pressmeddelande till alla han kände på alla redaktioner om att han inte längre gav några intervjuer. Han hade tackat ja och det kändes bra på ett sätt som han inte hade känt sedan han var med i Melodifestivalen 2003 med en låt om obesvarad kärlek, hav och måsar. Låten var det ingen som kom ihåg och ingen skulle ha kommit ihåg honom heller – om det inte hade varit för det där med fläkten. Carola hade haft fläkt när hon vann två år tidigare, och eftersom Melodifestivalen som så mycket annat har en inneboende tröghet så var fläkt fortfarande det nya heta. Alla ville ha fläkt. Han också. Men så var det ju den där lilla detaljen att om man hade fläkt borde man även ha hår som fläkten kunde fläkta i. Fläkt fanns, men hans hår hade försvunnit redan i 20-årsåldern och nu håll han det rakat som så många andra. Hans manager hade sagt: "Utan hår ingen fläkt" och eftersom han visste att låten var usel var fläkten hans enda räddning undan ett totalt fiasko.

Den sista övningen var tvådelad. Först skulle man, utifrån en lapp, skriva en händelse. Sedan skriv man en text till – om vad som egentligen hände. Rubriken var: Kaffet är slut.

·      Vi hade förberett oss i flera månader. Det fanns både Google Docs och Facebookgrupp och vi träffades varje vecka hemma hos mig och planerade och fixade. Vi hade koll på allt. Allting hade börjat med att min flickvän fick ärva en bok om hur man planerade det perfekta kafferepet. Där fanns allt! Hur man utformade en perfekt inbjudan, vilken tid på dagen det skulle äga rum, hur gästerna skulle tas emot, hur de skulle placeras och tituleras, vad man skulle servera, hur man skulle servera, hur man skulle duka, hur man skulle konversera, hur man sa adjö och hur man skulle skriva tackkort och hur långt efter själva kafferepet detta skulle ske.

Men du har ju ingen flickvän, sa han och swipade vänster. Nä, jag har ju inte det, sa jag och försökte se uppgiven ut. Men jag vill ha en. Det räknas inte, sa han obevekligt. Och du gillar inte kaffe. Jo, det gör jag, sa jag och försökte få rösten att sluta darra. Chokokaffe med grädde och marshmallows är inte kaffe. Det är godis – i flytande form. Jag måste lära mig, sa jag och kände mig allt mer desperat. Om jag inte dricker kaffe kommer jag aldrig få en flickvän. Du får gå kurs. Kafferepskurs.

För övrigt är det snart middag och det kan tänkas att vi ser på Melodifestivalen lite senare. Deltävling fyra, håhå jaja.