Tanke nr 1067: Bland smycken och stärkta underkjolar
Härom veckan var jag och Ulla på Nordiska museet för att se "Mitt 50-tal". Vi började med lunch och prat i vanlig ordning och på väg mot utställningen fastnade vi bland smycken och brudkronor i utställningen "Smycken". Medan vi tittade diskuterade vi vilka smycken som vi tyckte om att bära själva, smycken man ärvt och smycken man fått men aldrig använt.
I montrarna med ringar fanns det några i plast vilket fick mig att tänka på plastringarna från märket "Snö of Sweden" som mamma köpte åt mig i början av 2000-talet. Jag har aldrig varit jätteförtjust i ringar, men plastringarna var lätta, bekväma och coola. Numera har jag bara en ring, min vigselring i titan som gjordes av Simon på Lod. Jag och D var inom där i lördags. Simon var inte kvar, men det var fortfarande lika trevligt. Dessutom var det vernissage och vi fick peta, lyfta och känna. Kul med människor som är så genuint intresserade av det de håller på med och som gärna berättar och förklarar hur de arbetar och tänker.
Vid brudkronorna berättade jag för Ulla om en av mina gamla bekanta från Göteborg som hade fått sju brudklänningar av sin killes mamma som hade en brudklänningsbutik i Spanien. Sju stycken ... Men hon ville inte gifta sig, oavsett hur många klänningar hon fick. Jag fick en av de där klänningarna, en sidenklänning med en spetskappa till. Jag skulle ju inte heller gifta sig, men hon gav bort dem gratis eftersom ingen ville ta emot dem på second hand-affärerna eller köpa dem på Blocket. Jag hade en tanke att jag hade kunnat ha den på något lajv, i alla fall kappan, men så blev det inte. Istället gav jag den till K när hon gifte sig 2012. Hon sydde om den i 50-talsmodell och la till en röd underkjol. Så blev den använd i alla fall. Jag gifte mig några månader efter det, men inte i en traditionell brudklänning. Jag hittade min på retrobutiken Daisy Dapper. Så kan det gå.
Av samma bekant som jag fick klänningen fick jag även två (brud)diadem när vi hade klädbytardag på mitt dåvarande kontor. Ett av diademen gav jag till I när hon skulle gifta sig för snart tre år sedan, det andra har jag kvar – men det är inte använt, inte än.
50-talsutställningen var fin, men inte särskilt minnesvärd. Kläder, små texter, mera kläder, handskar, hattar och strumpebandshållare. Ulla berättade om sin första lägenhet som gift. Den låg i Johanneberg och bestod av ett rum och kök. De hade en garderob. Och stärkta underkjolar tar m y c k e t plats. Nä, utställningen är inget måste. Men Nordiska museet i övrigt är värt ett besök, om inte annat för deras samling av souvenirer.
För övrigt är det tö och slask och jag tycker vintern kan vara slut nu. Hai.
I montrarna med ringar fanns det några i plast vilket fick mig att tänka på plastringarna från märket "Snö of Sweden" som mamma köpte åt mig i början av 2000-talet. Jag har aldrig varit jätteförtjust i ringar, men plastringarna var lätta, bekväma och coola. Numera har jag bara en ring, min vigselring i titan som gjordes av Simon på Lod. Jag och D var inom där i lördags. Simon var inte kvar, men det var fortfarande lika trevligt. Dessutom var det vernissage och vi fick peta, lyfta och känna. Kul med människor som är så genuint intresserade av det de håller på med och som gärna berättar och förklarar hur de arbetar och tänker.
Vid brudkronorna berättade jag för Ulla om en av mina gamla bekanta från Göteborg som hade fått sju brudklänningar av sin killes mamma som hade en brudklänningsbutik i Spanien. Sju stycken ... Men hon ville inte gifta sig, oavsett hur många klänningar hon fick. Jag fick en av de där klänningarna, en sidenklänning med en spetskappa till. Jag skulle ju inte heller gifta sig, men hon gav bort dem gratis eftersom ingen ville ta emot dem på second hand-affärerna eller köpa dem på Blocket. Jag hade en tanke att jag hade kunnat ha den på något lajv, i alla fall kappan, men så blev det inte. Istället gav jag den till K när hon gifte sig 2012. Hon sydde om den i 50-talsmodell och la till en röd underkjol. Så blev den använd i alla fall. Jag gifte mig några månader efter det, men inte i en traditionell brudklänning. Jag hittade min på retrobutiken Daisy Dapper. Så kan det gå.
Av samma bekant som jag fick klänningen fick jag även två (brud)diadem när vi hade klädbytardag på mitt dåvarande kontor. Ett av diademen gav jag till I när hon skulle gifta sig för snart tre år sedan, det andra har jag kvar – men det är inte använt, inte än.
50-talsutställningen var fin, men inte särskilt minnesvärd. Kläder, små texter, mera kläder, handskar, hattar och strumpebandshållare. Ulla berättade om sin första lägenhet som gift. Den låg i Johanneberg och bestod av ett rum och kök. De hade en garderob. Och stärkta underkjolar tar m y c k e t plats. Nä, utställningen är inget måste. Men Nordiska museet i övrigt är värt ett besök, om inte annat för deras samling av souvenirer.
För övrigt är det tö och slask och jag tycker vintern kan vara slut nu. Hai.
Kommentarer