Tanke nr 1068: Drömlägenheter
Jag drömmer mycket för tillfället. Ofta hamnar jag i en och samma dröm, den om sexrumslägenheten som D och jag har fått men som vi aldrig har flyttat in i. Ibland ligger den i K-torp, ibland i Johanneberg, någon enstaka gång har den legat i Barcelona. Jag har skrivit om den tidigare, läs mer här.
Den senaste gången just den lägenheten dök upp i mina drömmar var en del saker annorlunda. Till höger innanför ytterdörren låg nu en uthyrningsdel, ett rum med kokvrå men utan egen ingång. Längre in i korridoren låg rummen som jag trodde tillhörde lägenheten, men flera av dem var tydligen en annan hyresgästs, vår grannes. Varför det gick att komma in i dem genom vår lägenhet låter jag vara osagt. Överallt fanns det möbler, i alla rum, radade mot väggarna. Jag tyckte om dem. Det var stoppade fåtöljer med sammetsklädsel, platsbyggda bokhyllor, små sängbord av trä, vackra sängramar i trä eller metall. Möblerna ingick tydligen om vi ville ha dem. Jag mötte en dam som ledsagade mig genom rummen. De rum som jag hade börjat se som mina visade sig tillhöra grannen. Men köket var kvar, och badrummen med de sönderfallande kakelplattorna. Vi skulle fortfarande ha sex rum, men ett av dem hyrdes redan ut till en student, rummet med kokvrå. När jag drömmer om den här lägenheten blir jag alltid förvirrad. Varför kommer jag inte ihåg att vi har skaffat den? Varför har vi inte flyttat in? Den här gången hade jag fått för mig att vi hade köpt den för flera miljoner kronor. Därför var det extra konstigt att rummen som jag trodde ingick tillhörde någon annan. Innan jag vaknade kom jag på att vi ju hyrde den. Jaha, då så. Fast varför bodde vi inte där?
En annan lägenhet dök upp härom natten. Jag var tillbaka i Göteborg, i Kungsladugård. Jag stod utanför huset på Oxhagsgatan och hade svårt att förstå vad jag såg. Huset hade fått tillbyggda våningar i glas. Träden hade sågats ner och järnstaketet som omgav huset och trädgården hade ryckts upp ur marken och slängts i ett hörn på parkeringen. Mitt i huset hade man byggt ett slags atrium-liknande utrymme och lägenheterna som, när jag bodde där, icke-studenterna bodde i var sönderstyckade i mindre rum, eller borttagna och ersatta med ett hisschakt. På bottenplan fanns det en studentpub. Inga gamla hyresgäster fanns kvar, alla hade flyttat eller var döda. Nu bodde där bara chalmerister. Jag var sorgsen när jag vaknade. Känslan av att något tagit slut, att något hade förstörts. Jag kan förstå om inte alla de äldre som bodde i huset 1996–1999 finns kvar, men ändå.
För övrigt anser jag att bostadsmarknaden är åt helvete.
Den senaste gången just den lägenheten dök upp i mina drömmar var en del saker annorlunda. Till höger innanför ytterdörren låg nu en uthyrningsdel, ett rum med kokvrå men utan egen ingång. Längre in i korridoren låg rummen som jag trodde tillhörde lägenheten, men flera av dem var tydligen en annan hyresgästs, vår grannes. Varför det gick att komma in i dem genom vår lägenhet låter jag vara osagt. Överallt fanns det möbler, i alla rum, radade mot väggarna. Jag tyckte om dem. Det var stoppade fåtöljer med sammetsklädsel, platsbyggda bokhyllor, små sängbord av trä, vackra sängramar i trä eller metall. Möblerna ingick tydligen om vi ville ha dem. Jag mötte en dam som ledsagade mig genom rummen. De rum som jag hade börjat se som mina visade sig tillhöra grannen. Men köket var kvar, och badrummen med de sönderfallande kakelplattorna. Vi skulle fortfarande ha sex rum, men ett av dem hyrdes redan ut till en student, rummet med kokvrå. När jag drömmer om den här lägenheten blir jag alltid förvirrad. Varför kommer jag inte ihåg att vi har skaffat den? Varför har vi inte flyttat in? Den här gången hade jag fått för mig att vi hade köpt den för flera miljoner kronor. Därför var det extra konstigt att rummen som jag trodde ingick tillhörde någon annan. Innan jag vaknade kom jag på att vi ju hyrde den. Jaha, då så. Fast varför bodde vi inte där?
En annan lägenhet dök upp härom natten. Jag var tillbaka i Göteborg, i Kungsladugård. Jag stod utanför huset på Oxhagsgatan och hade svårt att förstå vad jag såg. Huset hade fått tillbyggda våningar i glas. Träden hade sågats ner och järnstaketet som omgav huset och trädgården hade ryckts upp ur marken och slängts i ett hörn på parkeringen. Mitt i huset hade man byggt ett slags atrium-liknande utrymme och lägenheterna som, när jag bodde där, icke-studenterna bodde i var sönderstyckade i mindre rum, eller borttagna och ersatta med ett hisschakt. På bottenplan fanns det en studentpub. Inga gamla hyresgäster fanns kvar, alla hade flyttat eller var döda. Nu bodde där bara chalmerister. Jag var sorgsen när jag vaknade. Känslan av att något tagit slut, att något hade förstörts. Jag kan förstå om inte alla de äldre som bodde i huset 1996–1999 finns kvar, men ändå.
För övrigt anser jag att bostadsmarknaden är åt helvete.
Kommentarer