Tanke nr 1071: Kulturell blandning
Det står en anteckning i min telefon. Den är kort, bara tre ord:
Ni fattar – ni bara måste se denna pärla till dokumentär. Och får ni inte nog kan jag också tipsa om att det finns en relativt ny film, "The Polka King", med Jack Black som Lewan.
Och från en populärkulturell referens till en annan. Jag fick ett mail från en vän där det stod: "Mumin-länk. Veeeem är 'Teety-Woo'? Vad heter hen på svenska?". Det tog sin dryga halvtimme, men det löste sig. Jag började med att googla Muminkaraktärer. Det fanns en hel del, se här bland annat. Ingen Teety-Woo. Sedan fick jag ett bokutdrag av vännen i behov av namnet:
När jag scrollade såg jag illustrationerna och kom på att det antagligen handlade om något från "Det osynliga barnet" så jag gick till bokhyllan, plockade fram boken och hittade det här:
Figuren heter alltså Ti-ti-oo på svenska. Gulligt. Jag var ganska nöjd över att ha knäckt gåtan. När jag har läst ut romanen jag håller på med just nu ("Hustrun" av Meg Wolitzer), får det bli en omläsning av Det osynliga barnet tror jag. Om man vill höra Tove läsa berättelserna som finns med så hittar ni dem här.
För övrigt har jag sett klart miniserien "Alias Grace" på Netflix – och den har inte lämnat mig än. Den trägne octobloggsläsaren bör ha i minnet att Atwood (som ligger bakom boken som serien är baserad på) generellt sett inte är en av mina favoriter, se mer här, men i filmformat blev det riktigt bra. Mer än bra faktiskt. Berättelsen kröp under huden på mig och jag ville inte att den skulle ta slut – ändå strecksåg jag fyra avsnitt igår. Och hur slutade den egentligen? Vad hände? Det är fler än jag som har funderat på det.
För övrigt funderar jag på att läsa boken. Men jag väntar lite ... Den har fått mig att associera till "Jane Eyre", kanske att jag läser om den först. Jag funderade även på Siri Hustvedts "Vad jag älskade". En av karaktärerna forskar på det hon kallar "sina hysteriskor". Hysteri – fascinerande begrepp. Ska fundera vidare på det. Kanske kommer det en text, kanske inte.
Det finns förresten mängder av intressanta artiklar om Alias Grace, både som bok och film. Här kommer några förslag:
Nu är det dags att gå hem.
"Polkamannen, mordiska pensionärer"Och även om det ligger nära till hands att tro att detta på något sätt har att göra med föregående inlägg, så är det inte fallet. Anteckningen anspelar på att jag och D såg dokumentären"The Man Who Would Be Polka King" i helgen. Den väckte så många frågor. Varför detta enorma polkaintresse i nordöstra Pennsylvania? Var Lewan kompis med påven? Varför valde folk att investera pengar i en butik som sålde polska souvenirer? Varför saknar investerarna självinsikt? Gick det verkligen rätt till när Lewans fru blev Mrs Pennsylvania? Varför spelar inte bandet rent? Varför vill pensionärerna se Lewan död? Är det över huvud taget möjligt att bygga ett polkaimperium!?
Ni fattar – ni bara måste se denna pärla till dokumentär. Och får ni inte nog kan jag också tipsa om att det finns en relativt ny film, "The Polka King", med Jack Black som Lewan.
Och från en populärkulturell referens till en annan. Jag fick ett mail från en vän där det stod: "Mumin-länk. Veeeem är 'Teety-Woo'? Vad heter hen på svenska?". Det tog sin dryga halvtimme, men det löste sig. Jag började med att googla Muminkaraktärer. Det fanns en hel del, se här bland annat. Ingen Teety-Woo. Sedan fick jag ett bokutdrag av vännen i behov av namnet:
 |
| Källa: Tales from the Muminvalley. |
När jag scrollade såg jag illustrationerna och kom på att det antagligen handlade om något från "Det osynliga barnet" så jag gick till bokhyllan, plockade fram boken och hittade det här:
 |
| Utdrag ur "Vårvisan" från novellsamlingen "Det osynliga barnet" av Tove Jansson (1962). |
Figuren heter alltså Ti-ti-oo på svenska. Gulligt. Jag var ganska nöjd över att ha knäckt gåtan. När jag har läst ut romanen jag håller på med just nu ("Hustrun" av Meg Wolitzer), får det bli en omläsning av Det osynliga barnet tror jag. Om man vill höra Tove läsa berättelserna som finns med så hittar ni dem här.
För övrigt har jag sett klart miniserien "Alias Grace" på Netflix – och den har inte lämnat mig än. Den trägne octobloggsläsaren bör ha i minnet att Atwood (som ligger bakom boken som serien är baserad på) generellt sett inte är en av mina favoriter, se mer här, men i filmformat blev det riktigt bra. Mer än bra faktiskt. Berättelsen kröp under huden på mig och jag ville inte att den skulle ta slut – ändå strecksåg jag fyra avsnitt igår. Och hur slutade den egentligen? Vad hände? Det är fler än jag som har funderat på det.
För övrigt funderar jag på att läsa boken. Men jag väntar lite ... Den har fått mig att associera till "Jane Eyre", kanske att jag läser om den först. Jag funderade även på Siri Hustvedts "Vad jag älskade". En av karaktärerna forskar på det hon kallar "sina hysteriskor". Hysteri – fascinerande begrepp. Ska fundera vidare på det. Kanske kommer det en text, kanske inte.
Det finns förresten mängder av intressanta artiklar om Alias Grace, både som bok och film. Här kommer några förslag:
Nu är det dags att gå hem.
Kommentarer