Tanke nr 1069: Prolog 2018

Förra helgen var jag i Västerås på lajvkonvent, Prolog 2018. I väntan på tåget hem skrev jag ner några funderingar om årets konvent, läs mer här. Men två saker vill jag ta upp igen: lajven "When friendship happens" och "Dada means nothing".

I det första scenariot spelade jag tillsammans med Björn. Vi har lajvat tillsammans på Lindängen, men vi känner inte varandra. Det var ett scenario om vad det är som gör att man blir vän med någon. Vad är det som händer när några blir vänner? Vi fick snabbt skapa var sin karaktär och komma på varför, och hur, vi blivit vänner. Vår vänskapshistoria byggde på att han var busschaufför på flygbussen, jag städade på flygplatsen. Vi hade åkt tillsammans under många tidiga mornar och pratat en hel del. Någonstans hade vänskap uppstått.

Vi fick sedan sätta en scen som utspelade sig i en hotellbar. Scenen spelades om och om igen. Den sista gången hade många av orden ersatts av bekväm tystnad och stöttande blickar. Vi fnissade lite till och med. Det var ett fint scenario. Och jag blev uppmärksam på att jag inte kramar mina vänner. Jag mer buffar på dem och lutar mig emot dem. Lite grann som en katt faktiskt.

På lördagskvällen var det dags för dadaistiskt lajv. Det var fullständigt vrickat och alldeles underbart på samma gång. Ingen struktur, inga regler. Allt var möjligt. Det som var svårast var att släppa tanken på att försöka förstå och hitta någon mening i det vi höll på med. Att bara göra, att inte tänka, att bara prata, röra sig – utan syfte. Det var oerhört befriande. Jag blir fortfarande glad när jag tänker på det.

För övrigt behöver vi mer dadaism i vardagen, speciellt nu.