Tanke nr 1075: Hjärnvindlingar – skriverier i Kristineberg
Jag vet att ni har väntat, så här kommer ett gäng texter från gårdagens skrivargrupp. Vi började med att vända ut och in på Emils väska i jakt på en mobilladdare till Sofia. Väskan var en riktig inspirationsskattkista och ledde till att vi samlade ihop olika ord som beskrev saker från allas väskor.
guldtråd, nödte, första hjälpen-kit, fickkniv, tufft snöre som håller för 250 kg, måttband, pennvässare, en sked, roller, visselpipa, örhängen i form av fjädrar, öronproppar, papperskarta över Stockholm, tampong, kondomer, hårnålar, fast nyckel till cyckeldäck, matlåda full med mat, spännrem, liten vattenflaska, hopvikt kasse från Ikea, påsförslutare
Med detta i färskt minne värmde vi upp med några övningar, bl a att skriva utifrån det semantiska fältet "våren". Här är mina associationer:
issprickor iskras snödroppar daggmasklukt solfläckar solglasögon vårkappa vårskor hösnuva allergimedicin ögondroppar nysningar urinvägsinfektion förkylningar videkissar knoppar sandiga gator hundbajs barmarksfläckar uteserveringar
Utifrån våra ord skrev vi sedan sexordsberättelser, alltså en hel liten historia – på sex ord. Det blev såhär:
Vi hjälptes åt att leda genom att vi sa vad våra favoritövningar var. Erika ville skriva texter som inleddes med orden "Jag minns ...". Sagt och gjort, resultatet kommer här:
Jag minns hur du såg ut när du var nyvaken. Du var liksom skrynklig på ett gulligt sätt. Det brukade ta ett tag innan du slätade ut dig, innan ansiktet fick sin vakna form och ränderna hade försvunnit in i kudden igen. Dina ögon var gömda i veck som vindlade och virrade genom dina ögonlock. Du brukade påminna mig om en mullvad som av misstag stuckit upp nosen ur jorden en vårdag när solen sken extra mycket och luften var vänlig att andas. Du grymtade också, små gruff och grymt som var alldeles dina egna, och bökade sedan ner dig i kudden medan du snoozade, för vilken gång i ordningen har jag glömt.
Emil och Magnus var på extra kreativt humör och ville att vi skulle skriva något där till exempel rum/tid eller något annat var upp och ner/felvänt/skevt/annorlunda. VI diskuterade vad detta kunde vara och jag fastnade för "att ta bort orsakssammanhang". Min tolkning ledde till några av de mest absurda texter jag skrivit, men jag gillar dem.
Jag stal fem höns igår. Jag brydde mig inte om vilka arter jag plockade på mig, utan stack bara ner handen i högen, knep om första bästa fågel och stoppade ner den i ryggsäcken. Fem gånger gjorde jag så och för varje gång fick jag en ny vapensköld i Riddarhuset. Varje sköld fick en ny form, ett nytt motiv, en ny emaljering, en ny innebörd. Inför Riddarhuset är vi alla adliga och sköldarna skördar sina offer om nätterna, ungefär som jag skördade höns igår. Jag vet inte varför höns existerar eller varför deras klor rispar repor i mitt skinn och i mina vapensköldar. Jag vet inte varför de börjar i slutet eller i evigheten eftersom ingen vet vem som kom först av hönan och ägget. Men klart är att kycklingarna hugger sig fram genom livet, växer till sig och slutar inte ha sig förrän du eller jag lägger dem på huggkubben och gör processen kort med en yxa som jag skulle ha slipat förra månaden. Yxan är försvunnen och allt jag har är en ryggsäck med fem höns och nu är jag förvirrad.
Vi läste upp för varandra i vanlig ordning och inspirerade av antingen oss själva, eller någon annan, eller en kombination av allt möjligt skrev vi vidare.
Jag lät ryggsäcken ligga där på marken. Hönsen rumsterade om därinne, formerade sig, skildes åt, enades och älskade. Jag tittade längtansfullt på dem medan jag polerade min portmonnä och tänkte på mina skatteskulder som vore de mina älskare som jag inte längre hade någon relation med. Det sägs vara vetenskapligt bevisat att umgänge i hönsform är danande för karaktären, men de dom alltid glömde säga var att varje höna bar på ett skuldbrev som spikades fast i ens privata valv hos fogden som också var den som ägde alla hönsen.
Någonstans här kan man tänka att jag i praktiken har stulit från mig själv, rövat mina egna skulder och transformerat dem till fjäderfän som sprätter över emaljerade havreåkrar medan de fisförnämt klapprar med näbbarna och kallar varandra för bror och kusin samtidigt som de knäpper med vingpennorna och undertecknar nya aktieavtal som inom en inte allt för överskådlig framtid kommer dyka upp på svarta börsen i de länder där inga fjäderfän är tillåtna om de inte är plockade, urplockade och lagda på fat.
För övrigt är det fredag och nu ska jag gå hem.
guldtråd, nödte, första hjälpen-kit, fickkniv, tufft snöre som håller för 250 kg, måttband, pennvässare, en sked, roller, visselpipa, örhängen i form av fjädrar, öronproppar, papperskarta över Stockholm, tampong, kondomer, hårnålar, fast nyckel till cyckeldäck, matlåda full med mat, spännrem, liten vattenflaska, hopvikt kasse från Ikea, påsförslutare
Med detta i färskt minne värmde vi upp med några övningar, bl a att skriva utifrån det semantiska fältet "våren". Här är mina associationer:
issprickor iskras snödroppar daggmasklukt solfläckar solglasögon vårkappa vårskor hösnuva allergimedicin ögondroppar nysningar urinvägsinfektion förkylningar videkissar knoppar sandiga gator hundbajs barmarksfläckar uteserveringar
Utifrån våra ord skrev vi sedan sexordsberättelser, alltså en hel liten historia – på sex ord. Det blev såhär:
Bråttom. Halkar i hundbajs. Missar daten.
Uteservering utan dig. Fryser i vårkappan.
Kliande ögon, rinnande nos. Atjo! Nässpray.
Jag är kall. Knoppar brister. Kvällsluftslukt.
Barmark i Bagis. Brudar och bärs.
Daggmaskarna kämpar i myllan. Fåglarna kalasar.
Att trampa sönder isen – varde vår!
Isen krasar, sa du. Jag log.
Vi hjälptes åt att leda genom att vi sa vad våra favoritövningar var. Erika ville skriva texter som inleddes med orden "Jag minns ...". Sagt och gjort, resultatet kommer här:
Jag minns hur du såg ut när du var nyvaken. Du var liksom skrynklig på ett gulligt sätt. Det brukade ta ett tag innan du slätade ut dig, innan ansiktet fick sin vakna form och ränderna hade försvunnit in i kudden igen. Dina ögon var gömda i veck som vindlade och virrade genom dina ögonlock. Du brukade påminna mig om en mullvad som av misstag stuckit upp nosen ur jorden en vårdag när solen sken extra mycket och luften var vänlig att andas. Du grymtade också, små gruff och grymt som var alldeles dina egna, och bökade sedan ner dig i kudden medan du snoozade, för vilken gång i ordningen har jag glömt.
Emil och Magnus var på extra kreativt humör och ville att vi skulle skriva något där till exempel rum/tid eller något annat var upp och ner/felvänt/skevt/annorlunda. VI diskuterade vad detta kunde vara och jag fastnade för "att ta bort orsakssammanhang". Min tolkning ledde till några av de mest absurda texter jag skrivit, men jag gillar dem.
Jag stal fem höns igår. Jag brydde mig inte om vilka arter jag plockade på mig, utan stack bara ner handen i högen, knep om första bästa fågel och stoppade ner den i ryggsäcken. Fem gånger gjorde jag så och för varje gång fick jag en ny vapensköld i Riddarhuset. Varje sköld fick en ny form, ett nytt motiv, en ny emaljering, en ny innebörd. Inför Riddarhuset är vi alla adliga och sköldarna skördar sina offer om nätterna, ungefär som jag skördade höns igår. Jag vet inte varför höns existerar eller varför deras klor rispar repor i mitt skinn och i mina vapensköldar. Jag vet inte varför de börjar i slutet eller i evigheten eftersom ingen vet vem som kom först av hönan och ägget. Men klart är att kycklingarna hugger sig fram genom livet, växer till sig och slutar inte ha sig förrän du eller jag lägger dem på huggkubben och gör processen kort med en yxa som jag skulle ha slipat förra månaden. Yxan är försvunnen och allt jag har är en ryggsäck med fem höns och nu är jag förvirrad.
Vi läste upp för varandra i vanlig ordning och inspirerade av antingen oss själva, eller någon annan, eller en kombination av allt möjligt skrev vi vidare.
Jag lät ryggsäcken ligga där på marken. Hönsen rumsterade om därinne, formerade sig, skildes åt, enades och älskade. Jag tittade längtansfullt på dem medan jag polerade min portmonnä och tänkte på mina skatteskulder som vore de mina älskare som jag inte längre hade någon relation med. Det sägs vara vetenskapligt bevisat att umgänge i hönsform är danande för karaktären, men de dom alltid glömde säga var att varje höna bar på ett skuldbrev som spikades fast i ens privata valv hos fogden som också var den som ägde alla hönsen.
Någonstans här kan man tänka att jag i praktiken har stulit från mig själv, rövat mina egna skulder och transformerat dem till fjäderfän som sprätter över emaljerade havreåkrar medan de fisförnämt klapprar med näbbarna och kallar varandra för bror och kusin samtidigt som de knäpper med vingpennorna och undertecknar nya aktieavtal som inom en inte allt för överskådlig framtid kommer dyka upp på svarta börsen i de länder där inga fjäderfän är tillåtna om de inte är plockade, urplockade och lagda på fat.
För övrigt är det fredag och nu ska jag gå hem.
Kommentarer