Tanke nr 1070: Jätteproppen Orvar

Det kan tänkas att någon nu tror att det här inlägget kommer att handla om 40-talisterna. Det ska det inte. Inte helt. Det ska handla om konst också, ganska mycket konst – eller frånvaron av den.

I förra veckan hade jag A på besök och på fredagen bestämde vi oss för att åka ut till Waldemarsudde och vara kulturella. Det gick bra att åka tunnelbana och spårvagn, det gick bra att promenera upp till ingången, sedan blev det stopp. Bokstavligt talat stopp. Det var pensionärer överallt. Det var knökfullt. De köade i bredd, tog upp hela kapprummet och ockuperade vartenda förvaringsskåp. Var kom alla dessa människor ifrån? Hade någon av utställningarna precis startat? Varför hade det inte satts ut en liten varningsflagg?

Det blev än värre när vi försökte få i oss lite lunch. Ljudnivån var bedövande hög, varenda plats var upptagen av folk eller deras tillhörigheter: sjalar, väskor, handskar ... A vände sig om med lätt panik i blicken och undrade om vi inte kunde äta lite senare. Jag var tyvärr alldeles för hungrig för att vänta så med en gemensam ansträngning fick vi tag i två platser och kunde beställa mat. Maten var god men vi avbröts med jämna tvåminutersintervaller av folk som undrade "Är det ledigt här?". Nej det var inte ledigt. Bordet hade fyra platser. På två av dem satt A och jag. På de andra två satt ett par som definitivt var äldre än de frågande 40-talisterna. Det var helt enkelt väldigt upptaget.

Efter att ha hastat i oss maten och, genom att höja rösterna rejält, försökt konversera dels med varandra, dels med våra bordsgrannar tog vi oss genom byggnaden in prinsens våning. A var effektiv i sitt betraktande medan jag tog det lite lugnare. I Bernadotterummet fanns utställningen "Tunna trådar". Det var spröda, skimrande och tålamodsprövande miniatyrverk. Jag tyckte om dem.

Min favorit. Kvinnosilhuett i gråskala.

Höstprakt.

Havsmotiv.

Sedan försvann vi upp en våning och jag fastnade i verket Midnight's Children. Jag blev lätt åksjuk och hypnotiserad på en och samma gång. A muttrade "ah, näe" och försvann ut ur rummet där verket visades, men jag satt kvar och såg om det en gång till. Var femte minut kom en eller ett par av 40-talisterna in i rummet, pratade högt, kommenterade verket som obegripligt och försvann ut i korridoren igen.


Teaser: Midnight's Children from Prins Eugens Waldemarsudde on Vimeo.

Vi fortsatte genom de olika rummen och våningarna och funderade, diskuterade, äcklades och gruffade oss igenom Alexander Klingspors utställning "Resenär". Man blev lätt illamående mellan varven. Stadsmotiven och de surrealistiska tavlorna med män i trenchcoats och fiskar på väg ut i havet tilltalade mig, men annars – nä. Det var för hårt, för tillgjort, för konstlat. Konst utan en gnutta humor eller värme är helt enkelt ganska tråkig.

Som avslutning trängde vi oss igenom diverse konstellationer med 40-talister för att i alla fall få en glimt av utställningen "Sigrid Hjertén – En mästerlig kolorist". Det var en bra avslutning, alla 40-talister till trots. Vi blev glada av uttrycket hos Hjerténs kvinnoporträtt, det var personer som vi båda hade velat hänga och snacka med, och vi undrade över hur hon tänkte när hon porträtterade maken. Var hon allvarlig eller inte?

Visst vill man umgås med henne? Bildkälla, se här.

I kapprummet, i toalettkön står det inte helt oväntat en grupp av 40-talister. "Här står vi som jätteproppen Orvar", sa en av dem, öhö:ade, och fortsatte sedan med att planera fredagseftermiddagens middagsinköp på NK:s saluhall. Jo, där stod dom. A och jag tog våra jackor och försvann ut i grådasket, redigt trötta på att trängas.

För övrigt skiner solen och jag ska jobba vidare.