Tanke nr 1100: Att hantera livet
Jag har nyss läst ut en vacker roman, Stoner av John Williams. Det är en sån där bok som inte släpper taget och som jag, när det bara var några sidor kvar, insåg att jag kommer att sakna. På ett sätt hade det varit fint att fortfarande ha den oläst, på ett annat är det skönt att veta att den finns där och kan läsas om, möjligen i långsammare takt.
Det var inte en bekväm läsning, speciellt inte när Stoner fick problem med Charles Walker och därigenom också med Lomax. Jag har undervisat sådana som Walker, och sådana som han är en av orsakerna till att jag inte lockas av klassrummet längre. Karaktärer som Lomax har jag också stött på, fast då i en position där jag inte var i direkt kontakt med personerna i fråga och där jag hade en Gordon Finch som backup när det behövdes. Och det behövdes, det gjorde det. Stoners fru är en riktig skata, manipulativ och bitter som fan. Dom finns också. Idag undviker jag sådana som hon. De är inte värda tiden, eller engagemanget.
Obehagskänslan är ändå inte den övervägande känslan som finns kvar efter läsningen. Istället är jag glad att jag har fått umgås med Stoner, och med Katherine Driscoll. Visst hade jag önskat att Stoner bet ifrån betydligt oftare, att han inte vek sig så lätt för fruns nycker och att han kämpade lite mer för sitt arbetsrum hemma. Men jag förlät honom när han besegrade Lomax illvilliga schemaläggningsplaner, och att han inte gav vika för påtryckningarna från kollegiet när det gällde Walker.
"Det är inte hur man har det utan hur man tar det" som A säger. Sant. Stoner har det tufft på många sätt, men han blir aldrig bitter. Han har en kärna av seg envishet som tilltalar mig, och han ångrar inte särskilt mycket – om ens något. Han lever inte i det förflutna, inte heller drömmer han om något han inte kan få. Han är i nuet med allt vad det innebär. Han låter sig inte bli överkörd, utan ser till att han ändå har ett eget rum dit omvärlden inte får tillträde. Han får uppleva vänskap och kärlek, sorg och ilska, världsomvälvande världskrig och intern smutskastning inom den akademiska världen. Men han knäcks inte, inte ens i slutet.
För övrigt är det dags att sova.
 |
| Än så länge årets bästa bok. |
Det var inte en bekväm läsning, speciellt inte när Stoner fick problem med Charles Walker och därigenom också med Lomax. Jag har undervisat sådana som Walker, och sådana som han är en av orsakerna till att jag inte lockas av klassrummet längre. Karaktärer som Lomax har jag också stött på, fast då i en position där jag inte var i direkt kontakt med personerna i fråga och där jag hade en Gordon Finch som backup när det behövdes. Och det behövdes, det gjorde det. Stoners fru är en riktig skata, manipulativ och bitter som fan. Dom finns också. Idag undviker jag sådana som hon. De är inte värda tiden, eller engagemanget.
Obehagskänslan är ändå inte den övervägande känslan som finns kvar efter läsningen. Istället är jag glad att jag har fått umgås med Stoner, och med Katherine Driscoll. Visst hade jag önskat att Stoner bet ifrån betydligt oftare, att han inte vek sig så lätt för fruns nycker och att han kämpade lite mer för sitt arbetsrum hemma. Men jag förlät honom när han besegrade Lomax illvilliga schemaläggningsplaner, och att han inte gav vika för påtryckningarna från kollegiet när det gällde Walker.
"Det är inte hur man har det utan hur man tar det" som A säger. Sant. Stoner har det tufft på många sätt, men han blir aldrig bitter. Han har en kärna av seg envishet som tilltalar mig, och han ångrar inte särskilt mycket – om ens något. Han lever inte i det förflutna, inte heller drömmer han om något han inte kan få. Han är i nuet med allt vad det innebär. Han låter sig inte bli överkörd, utan ser till att han ändå har ett eget rum dit omvärlden inte får tillträde. Han får uppleva vänskap och kärlek, sorg och ilska, världsomvälvande världskrig och intern smutskastning inom den akademiska världen. Men han knäcks inte, inte ens i slutet.
För övrigt är det dags att sova.
Kommentarer