Tanke nr 1158: På återseende älskade Zelda

Vissa inlägg behöver tid att mogna. Det här är ett sådant inlägg. Torsdagen den 17 januari var det dags för vår pälsklingskissla att få somna in. Det var ett tufft beslut, men nödvändigt. Å ena sidan är det så tomt och så sorgligt att inte ha lillkisslan hemma längre, å andra sidan har vi faktiskt fått ha henne i över 18 år. Mitt lilla pälsplåster, jag saknar dig massa men jag är glad över att du och Kirk får hänga igen, får ligga rumpa mot rumpa och vara team "Up to no good" – precis som det ska vara.

Zeldis och Kåå i min etta i Kålltorp 2009.

Vi visste ju att vi inte kunde ha kvar dig för evigt, fast usch vad det var ledsamt att säga hej då. Men det blev ett fint avslut och som husse sa: "Nu är hon på semester med Kåå". Jag gillar den tanken. Du är inte borta, du är på semester med brorsan och dricker meowtinis (mjölk med en lövis på pinne) och hänger med jobbargubbar.

Jag saknar våra rutiner, våra kvällsmöten (kisslan – ständig ordförande, jag – andrejusterare och D – sammankallande) där det mesta av det som skulle avhandlas fick bordläggas för att ingen hade kommit ihåg dagordningen, att bli beordrad till sängen, att bli utmjauad, att få en kall tasstryckning för påkalla uppmärksamhet, att bli buffad, att vakna och ha en liten tyngd på rumpan ... ja, jag saknar till och med mjaufesterna.

Du är den gulligaste och coolaste katten ivvirr, tänk bara när vi var på resa eller när det var kattdagis. Och från att vara den som hållit sig undan medan Kåå var social som få kom du att bli en social myskissla. Älskade tuffing. 

Så söt.

Det kommer att ta tid att vänja sig vid ett hem utan kissar: att kunna stänga dörrar (toa och sovrum), att dörren till städskåpet inte öppnas stup i kvarten, att inte ha kissematplats i köket, att inte köpa kattmat, kattsand, bajspåsar, att inte spana efter en svans när det är dags att gå och lägga sig, att inte sätta ner sista slatten mjölk på golvet efter kvällsflingorna, att inte ha lillsejen (ja det stavs så) som "majuing it like it iz", att inte fråga femtioelva gånger om dagen: Vad är/gör/tänker min katt?

Det är inte bara vi som saknar dig. Släktingar, vänner och grannar gör det samma. Vi var uppe hos din favvo Jovhan (zeldisk stavning) igår. Han och Anna är, precis som alla andra, ledsna i ögat. "Jag kommer att sakna att passa henne", sa Johan. Åh, nu vill jag ha min katt! *tårögd matte*

Kisslan spanar.

Det här är inte ett hej då, det här är "vi ses igen i katthimlen". Det finns en sådan himmel, det har W och jag diskuterat. Det finns hundhimmel och människohimmel också och när det är dags så ses vi igen. Det känns fint. 

Kisseträngsel.

Vi kommer skaffa katt igen, någon gång. Tills dess får vi kattvakta Momo eller nåt. Det är inte ett hem utan kissar – det är både hussen å jag överens om. Men inga kissar kommer någonsin att kunna ersätta er,  Zuperkisslan å Kåsslan. Ni är vår familj, vår glädje och tröst. Alltid.