Tanke nr 1156: Uppsala tur och retur

I tisdags pinnande jag iväg till Centralen för att ta tåget till Uppsala. Det var dags för det studiebesök som Jon bjöd in mig på under senaste Scenariofestivalen i och med att vi båda valde hörnet med "vi som helst vill snacka speldesign" under de inledande sociala fyra hörn-övningarna. "Vad gör du här?", sa han. "Är nyfiken", svarade jag. Och på den vägen är det. Dessutom är Jon nu involverad i ett projekt tillsammans med Karin som jag började jobba med under förra året (Fredens hus i Uppsala, Lajvverkstaden i Västerås och Ecorado i Linköping). Både Jon och Karin är lajvarvänner sedan mer än tio år tillbaka. Lajvcommunityt är fascinerande. Hobbyn samlar de mest kreativa, kunniga och roliga människor som jag känner. Och när lajvarna blir vuxna är det många som fortsätter inom områden som forskning, kultur och IT för att nämna några.

Alltså, studiebesök i Uppsala var det ja. Vi möttes upp på "Inte sushi" för att få i oss lite lunch. Annika Waern, professor och även hon involverad i lajvvärlden sedan många år, var också med. Jon var hennes doktorand tidigare och numera jobbar de på Uppsala universitet, på institutionen för informatik och media, tillsammans. Jon och Karin beskrev det projekt de arbetar med nu, De lekfulla sakernas internet (Play IT). Det låter mer än kul! Vi får se om det finns samarbetsmöjligheter framöver.

Efter en eftermiddag med diskussioner och kaffe satte Jon och jag oss på tåget tillbaka mot hufvudstaden. Under tågresan pratade vi om lek, avhandlingar och nyfikenhet. Jag berättade om David Attenborough och hans aldrig sinande nyfikenhet apropå att jag såg "Världens natur: Barriärrevet" på SVT tidigare i veckan där han, 2015, dök med specialubåt vid Stora Barriärrevet. Angående nyfikenhet kom jag in på U, ständigt igång och ständigt nyfiken. Det visade sig att både U och Jons mamma bor på Rindö utanför Vaxholm. Men om de känner till varandra återstår att se.

För övrigt gillar jag Jon och hans hjärna. Bara att komma på sådant som att spela "Stjärnornas krig" som dockteater under ett dystopiskt lajv som "Desperatia", eller att planera och genomföra lajvet "Dada means nothing" är helt enkelt – genialt. Vi har dessutom sett på film tillsammans, mer om det här och här. Och inte att förglömma – vi har en gedigen första maj-tradition där vi går i tåg tillsammans oavsett vilken stad vi råkar bo i för tillfället, se mer här, här och här.